HFD:2017:63

Den iranska asylsökanden hade i sin ansökan om internationellt skydd till Migrationsverket framhållit sin vilja att omvända sig till kristendomen. Asylsökanden hade senare döpts och han hade till förvaltningsdomstolen lämnat in utredning över sin omvändelse till kristendomen samt bett om muntlig förhandling i ärendet.

Förvaltningsdomstolen hade avgjort ärendet till asylsökandens fördel på basis av det skriftliga rättegångsmaterialet utan att ordna muntlig förhandling. Förvaltningsdomstolen hade i sitt beslut kort konstaterat att det inte var skäl att ifrågasätta asylsökandens kristna övertygelse.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att betydelsen av religiös omvändelse som grund för internationellt skydd beror på omständigheterna i asylsökandens hemland. En utredning av omvändelsens äkthet är väsentlig i de fall där omvändelse till kristendomen kan leda till fara för förföljelse i hemlandet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med hänvisning till landinformationen från Iran att personer som tidigare varit muslimer och omvänt sig till kristendomen kunde vara i fara för förföljelse i Iran då de återvänder til landet. Därför var det avgörande i saken om den iranska asylsökandens omvändelse till kristendomen innebar en verklig förändring i hans religiösä uppfattning eller om han hänvisat till omvändelsen enbart för att erhålla internationellt skydd utan en ny religiös övertyglese och livsstil.

Högsta förvaltningdomstolen ansåg att en bedömning av en asylsökandes trovärdighet förutsätter att sökanden och eventuella vittnen i besvärsskedet hörs muntligt. Detta är fallet särskilt när det ska avgöras om en omvändelse är äkta. En religiös omvändelse kan inte läggas till grund för ett beslut om internationellt skydd utan en tillräcklig utredning av omvändelsens äkthet både som samvetsfråga och i fråga om livsstil. Samtidigt var det möjligt att utreda hur personen själv såg på situationen för omvända i sitt hemland och hur han ämnade utöva sin religion i hemlandet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det ur den skriftliga utredning som asylsökanden hade framfört inte framgick sådan skriftlig utredning på basis av vilken förvaltningsdomstolen direkt hade kunnat avögra ärendet annorlunda än Migrationsverket.

En muntlig förhandling och ett personligt hörande av asylsökanden var en förutsättning för att avgöra ärendet till den del det gällde asylsökandens trovärdighet. Förvaltningsdomstolen hade inte i tillräckligt hög grad utrett ärendet. På denna grund upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens beslut och återvisade ärendet till förvaltningsdomstolen för muntlig förhandling och nytt avgörande.

Finlands grundlag 11 §

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter art. 18

Europeiska människorättskonventionen art. 9

Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter art. 10 punkt 1

Flyktingkonventionen (Konventionen om flyktingars rättsliga ställning) art 1.A punkt 2

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (det s.k. omarbetade skyddsgrundsdirektivet) art. 2 punkt d, art 9.1 punkt a samt art. 10.1 punkt b

Unionens domstols dom i målen C-71/11 och C-99/11

Europeiska människorättsdomstolens dom 23.3.2016 F.G. v. Sverige

Utlänningslagen 87 § 1 mom., 87 a § 1 mom., 87 b § 1 mom. och 2 mom. 2 punkten, 88 § 1 mom., 88 b § och 147 §

Förvaltningsprocesslagen 33 §, 37 § 1 mom. och 38 § 1 mom.

Se även HFD 2009:87, 2011:114 och 2016:81