HFD:2017:173

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra om den till Finland ensamkomne Irakiske asylsökaren A hade kunnat avvisas till Irak.

Enligt den utredning som erhållits hade den nu 13-årige A kommit till Finland tillsammans med sin farbror. A hade berättat att hans familj fortsättningsvis bodde i Bagdad. Han hade regelbunden kontakt med sina föräldrar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i princip är för barnets bästa att bo hos sin egen familj. Enligt den utredning som erhållits kunde det anses vara för A:s bästa att han återvänder till sitt hemland och därmed återförenas med sin familj. En förutsättning för att A kunde avvisas till sitt hemland var emellertid att det säkerställts att han kunde återvända tryggt och att mottagningsförhållandena var sakliga.

Migrationsverket och förvaltningsdomstolen hade ansett att A tryggt kunde återvända till hemlandet, eftersom han kunde återvända tillsammans med sin farbror. Migrationsverket hade i sitt beslut konstaterat att A:s farbror kan säkerställa att A tryggt återvänder till sina föräldrar. Migrationsverket hänvisade även till internationella migrationsorganisationen IOM:s program för frivillig återvändo och konstaterade att vad gäller till Finland ensamkomna minderåriga sker återvändandet i samarbete med barnets företrädare och socialarbetaren samt med vårdnadshavarna i hemlandet och att det därmed är möjligt att försäkra att återvändandet sker tryggt.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enligt artikel 10 punkt 2 i återvändandedirektivet förutsätts att innan myndigheterna i en medlemsstat avlägsnar ett ensamkommande barn från medlemsstatens territorium, ska de försäkra sig om att barnet kommer att överlämnas till en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagningsenhet i mottagarlandet. Det är därmed myndighetens skyldighet att försäkra sig om att återvändandet kan ske tryggt och att mottagningsförhållandena är sakliga. Med hänvisning till detta kunde Migrationsverket inte anse att A:s släkting, som sökt asyl i Finland samtidigt som A, kunde trygga A:s återvändande. Eftersom A inte heller kunde förutsättas söka sig till programmet för frivillig återvändo, kunde Migrationsverket inte heller anse att A:s återvändande kunde tryggas genom programmet för frivillig återvändo.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enbart på den grund att A hade berättat att han hade regelbunden kontakt med sina familjemedlemmar i hemlandet kunde det inte anses bekräftat att han med säkerhet skulle överlämnas till en familjemedlem. Enligt högsta förvaltningsdomstolens uppfattning förutsätts det samarbete mellan de finska myndigheterna som ansvarar för verkställigheten och myndigheterna eller vårdnadshavarna i hemlandet för att säkra att förhållandena vid återvändandet är sakliga. Eftersom det inte säkerställts att A kunde återvända tryggt och att mottagningsförhållandena var sakliga kunde A inte avvisas till sitt hemland Irak.

På dessa grunder upphävdes Migrationsverkets och förvaltningsdomstolens beslut gällande avvisning och återvisades till Migrationsverket till denna del för ny prövning. Högsta förvaltningsdomstolen fäste uppmärksamhet i synnerhet på A:s unga ålder. Om det inte vid ärendets fortsatta behandling är möjligt att försäkra sig om att A kan återvända tryggt till hemlandet och att mottagningsförhållandena är sakliga, och A därmed inte kan avvisas till hemlandet, bör det bedömas om uppehållstillstånd ska beviljas till A. Högsta förvaltningsdomstolen tog inte själv direkt saken till behandling.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsdirektivet, omarbetat) artikel 2, led l

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandedirektivet) artikel 10

Utlänningslagen 6 § 1 mom. och 146 §

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt justitieråden Janne Aer, Tuomas Kuokkanen, Mikko Puumalainen och Pekka Aalto. Föredragande Jenny Rebold.