HFD:2020:136

A hade gjort ett avtal om närståendevård med X stad om att vårda sitt barn B från och med 1.9.2018. Enligt avtalet hade närståendevårdaren rätt till minst tre dygn ledig tid per kalendermånad, om hen oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag. Avtalet motsvarade det tidigare närståendevårdaravtal som hade gjorts med barnets mamma C. A:s och C:s närståendevårdaravtal hade under tiden 23.11.2017 – 12.12.2018 i praktiken tillämpats så att det varit möjligt att hålla ledigheter som var kortare än ett dygn under cirka fyra dagar i månaden.

Tjänsteinnehavaren beviljade med sitt beslut 3.1.2019 de lagstadgade tre dygnen ledig tid per kalendermånad som vikariering i hemmet för år 2019. Enligt beslutet kan lediga dygn inte uppdelas i timmar, utan de lediga dagarna kan hållas tre skilda gånger under en månad. Beslutet grundade sig på X stads nya föreskrifter om stöd för närståendevård. Föreskrifterna hade trätt i kraft från början av året 2018.

Ärendet i högsta förvaltningsdomstolen var ett förvaltningstvistemål om tillämpningen av avtalet om närståendevård mellan A och X stad där frågan gällde om staden mot närståendevårdaren A:s vilja hade kunnat ändra organiseringen av närståendevårdarens lediga dagar så att A inte kunde hålla ledigt i kortare tider än ett dygn. Ärendet gällde inte till någon del sökande av ändring i beslutet om stöd för närståendevård för B.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett avtal om närståendevård vid behov kan ses över. Kommunen kan ändå inte ensidigt ändra villkoren i närståendevårdaravtalet, utan en ändring förutsätter i regel ett godkännande av den andra avtalsparten det vill säga närståendevårdaren. Kommunen kan även säga upp avtalet. Meningsskiljaktigheter som gäller avtalets tillämpning och tolkning avgörs bindande för parterna som förvaltningstvistemål av förvaltningsdomstolen i första instans.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att staden inte ensidigt kunde besluta att ledigheter inte längre kan uppdelas på kortare tider än ett dygn. Ändringen baserade sig inte på någon ändring i grunderna för stödet för närståendevård eller någon annan ändring i omständigheterna. Tjänsteinnehavarens beslut 3.1.2019 var således i strid med den tillämpningspraxis som rått mellan parterna och som i detta fall skulle anses vara bindande.

Högsta förvaltningsdomstolen fastställde därmed att avtalet om närståendevård mellan A och X stad skulle tillämpas så att de lediga dagar A som närståendevårdare hade rätt till kunde uppdelas i kortare tider än ett dygn, men högst under fyra dagar i månaden.

Lagen om stöd för närståendevård 4 § 2 mom. och 8 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Janne Aer, Petri Helander, Toomas Kotkas och Antti Pekkala. Föredragande Eeva Mäenpää.