HFD:2021:60

Syftet med en generalplan som fördelade sig över tre kommuners område var att möjliggöra bostadsbygge för cirka 80 000 – 100 000 invånare och cirka 15 000 – 40 000 nya arbetsplatser inom planeområdet. De i planen anvisade nya byggnadsområdena bildade i riktning med kusten en tätortsstruktur som delvis placerade sig i den omedelbara närheten av ett område inom nätverket Natura 2000.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man då generalplanen utarbetades särskilt borde ha utrett de sammanlagda konsekvenserna av planens genomförande för Naturaområdet. Vikten av en omfattande prövning av de sammanlagda konsekvenserna betonades av den betydande och omfattande ändringen av markanvändningen och ytterligare det att den gemensamma generalplanen bildade den sista planeringsnivån med vilken de sammanlagda konsekvenserna av den för hela området anvisade markanvändningen var möjliga att heltäckande bedöma. Planeområdet, och därmed den fortsatta planeringen med vilken generalplanen genomförs, fördelar sig över tre kommuners område varför en omfattande bedömning av de sammanlagda konsekvenserna inte är möjlig på delgeneralplane- eller detaljplanenivå.

I bedömningen av de konsekvenser som riktar sig till Naturaområdet borde i detta fall ha beaktats förutom de i generalplanen anvisade nya byggområdena även det till Naturaområdet angränsande 2,8 kvadratkilometer stora område som i generalplanen anvisats som utredningsområde. Enligt utredningsområdets planebestämmelse finns det på området sådana naturvärden som ligger till grund för skyddet av det angränsande Naturaområdet. Områdets markanvändning och behövliga skyddsområden avgörs i den mer detaljerade planeringen.

Beteckningen för utredningsområde och därtill hörande planebestämmelser förutsätter inte att området bevaras i sitt nuläge, vilket varit utgångspunkten för Naturabedömningen, utan planebeteckningen innebär endast att avgörandet om områdets markanvändning flyttas till en i förhållande till generalplanen mer detaljerad planering. Detta föranleder osäkerhet i förhållande till generalplanens konsekvensbedömning och i synnerhet för bedömningen av de sammanlagda konsekvenserna av planens genomförande för Naturaområdet. Osäkerheten kan inte anses ringa till sin betydelse. Betydelsen av denna osäkerhet ökar av att en omfattande bedömning av de sammanlagda konsekvenserna av ett över tre kommuner fördelat planeområde inte längre är möjlig i planeringen på delgeneral- eller detaljplanenivå. Att flytta beslutet om utredningsområdets markanvändning till den mer detaljerade planeringen orsakar också osäkerhet över huruvida åtgärderna för att lindra de skadliga konsekvenserna för Naturaområdet förverkligas och är tillräckliga.

Natura-bedömningen för generalplanens del kunde inte anses tillräcklig särskilt med beaktande av de osäkerhetsfaktorer som anslöt till de sammanlagda konsekvenserna av planens genomförande, och slutledningarna i den om att betydande skadliga konsekvenser förblir oförverkligade grundade sig inte till alla delar på sådana i EU-domstolens rättspraxis avsedda fullständiga, exakta och slutgiltiga slutledningar enligt vilka konsekvenserna av arbetena på planeområdet på grundval av bästa möjliga vetenskapliga kunskap på området kan uteslutas. De eventuella försvagande konsekvenser planläggningslösningen har för särskilt de fågelarter som ligger till grund för skyddet av Naturaområdet och för den för fågelbestånden värdefulla områdeshelheten Naturaområdet utgör, hade inte uteslutits i tillräckligt hög grad. Därför finns enligt den utredning som framförts en risk för att den i generalplanen anvisade nya markanvändningen i närheten av Naturaområdet och den markanta ökning av invånarantalet som planläggningslösningen medger, oberoende av de förmildrande åtgärder som ingår i planläggningslösningen för generalplanen, på ett betydande sätt försämrar de naturvärden som ligger till grund för Natura 2000-området.

Slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut, med vilket beslutet att godkänna planen hade upphävts som oförenligt med markanvändnings- och bygglagen samt naturvårdslagen, ändrades inte.

Markanvändnings- och bygglagen 9 §, 39 §, 46 §, 47 § och 49 §

Naturvårdslagen 64 a §, 65 § och 66 §

Habitatdirektivet (92/43/EEG) artikel 6.2 och 3 samt artikel 7

Ärendet har avgjorts av justitieråden Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio, Monica Gullans och Juha Lavapuro. Föredragande Petri Hellstén.