HFD:2021:101

Migrationsverket hade återkallat ändringssökandens flyktingstatus sedan ändringssökanden hade ansökt om pass från Irak, där han var medborgare, och mottagit passet. Förvaltningsdomstolen avslog besvären.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att med beaktande av den landinformation om att ansöka om irakiskt pass, som framgick ur Migrationsverkets beslut, var det inte trovärdigt att ändringssökanden själv hade beviljats irakiskt pass enbart på den grunden att han i egenskap av familjeöverhuvud hade ansökt om pass för sina familjemedlemmar. Ur det brev som Migrationsverket hade sänt ändringssökanden efter passansökan framgick vilka konsekvenser ansökan om och mottagande av ett nationellt pass kan få. Ändringssökanden hade inte efter att han fått meddelandet skridit till några åtgärder för att annullera det irakiska pass han beviljats.

Migrationsverket meddelade att det inte ur deras register framgick någon uppgift om att ändringssökanden skulle ha råtts att ansöka om ett irakiskt pass. Ändringssökanden själv hänvisade till att han fått ett sådant råd. I högsta förvaltningsdomstolen konstaterade ändringssökanden ändå att det kunde röra sig om ett tolkningsfel eller missförstånd. Med beaktande av å ena sidan ändringssökandens förklaringar till passanskaffningen och å andra sidan Migrationsverkets handlande efter att ändringssökanden bett om att få tillbaka sitt gamla irakiska pass, ansåg högsta förvaltningsdomstolen det trovärdigt att Migrationsverket inte hade rått ändringssökanden, som beviljats flyktingstatus i Finland, att ansöka om ett nationellt pass åt sig själv för att få ett resedokument. Ändringssökanden skulle därför anses ha handlat av fri vilja. Enligt utredningen i ärendet var det inte nödvändigt att skaffa passet för en utlandsresa och ändringssökanden borde ha förstått det. Passansökan skulle anses innebära att ändringssökanden ämnade vid behov begagna sig av den irakiska statens skydd.

Med hänvisning till vad som konstaterats ovan ansåg högsta förvaltningsdomstolen att ändringssökanden genom att skaffa ett irakiskt pass av fri vilja på nytt begagnat sig av den stats skydd där han var medborgare. Det var följaktligen inte fråga om en sådan situation enligt UNHCR:s handbok om procedurer och grunder för fastställande av asylstatus som avses i dess stycke 120, där ansökan om nationellt pass saknar betydelse i bedömningen av om flyktingstatusen ska återkallas.

Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (FördrS 77/1968) art. 1.C

Omarbetade skyddsgrundsdirektivet (2011/95/EU) art. 1.1 a

Utlänningslagen 107 § 1 mom. 1 punkten

Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR): Handbook on Procedures and Criteria for Determining Refugee Status and Guidelines on International Protection under the 1951 Convention and the 1967 Protocol Relating to the Status of Refugees, reissued February 2019, stycke 120

Juridisk litteratur: James C Hathaway and Michelle Foster: The Law of refugee Status, Second Edition, Cambridge University Press, 2014, s. 464–470.

Jmfr. HFD 2020:61

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Robert Utter. Föredragande Satu Bäckmand-Liimatta.