HFD:2022:114

En elproducent hade till Energimyndigheten framställt en begäran om utredning bland annat om överföringstjänsternas prissättning i nätinnehavarens högspänningsdistributionsnät. Energimyndigheten ansåg i sitt beslut att nätinnehavaren till vissa delar handlat i strid med elmarknadslagen, men bland annat i enlighet med 24 § i elmarknadslagen i sin tillämpning av den tariffstruktur man meddelat att gäller prissättningen för producentkunder samt i enlighet med 21 § i elmarknadslagen genom att mot skälig ersättning sälja elöverförings- och eldistributionstjänster i sitt högspänningsdistributionsnät.

Marknadsdomstolen prövade elproducentens besvär och upphävde Energimyndighetens beslut till de delar nätinnehavaren hade ansetts följa 24 § och 21 § i elmarknadslagen, och återförsände ärendet till Energimyndigheten för ny behandling. Högsta förvaltningsdomstolen hade att på Energimyndighetens besvär avgöra om besvären borde ha avvisats i förvaltningsdomstolen på grund av bristande besvärsrätt och om marknadsdomstolen hade haft grunder för att upphäva beslutet till dessa delar.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att Energimyndighetens uppgift är att övervaka att elmarknadsbestämmelserna efterföljs och därmed också att överföringstjänsternas prissättning inte är diskriminerande. Bestämningen av de avgifter för överföring som tas ut av elproducenterna kan anses ha en allmänt taget väsentlig betydelse för elmarknadernas funktion. I elmarknadslagen ingår bestämmelser om nätinnehavarens skyldigheter vilka kan anses skapa rättigheter åt en elproducent som ansluter sig till nätet. För att säkerställa att elproducenten effektivt kan utöva sina rättigheter förutsattes att Energimyndighetens beslut, att inte ålägga nätinnehavaren att åtgärda det förfarande som påstods strida mot elmarknadslagen, kunde föras till marknadsdomstolen för prövning. Marknadsdomstolen skulle därför pröva elproducentens besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg gällande huvudsaken att Energimyndighetens tillsyn över nätinnehavarens skyldigheter och särskilt prissättningens lagenlighet inte kan grunda sig enbart på en retroaktiv helhetsbedömning av om nätinnehavarens prissättning varit skälig i en situation, där överföringsavgifterna för en kundgrupp hade mångdubblats. Trots att elöverföringsavgifterna av särskilda skäl kan avvika mellan olika kundgrupper ska Energimyndigheten enligt elmarknadslagstiftningen som en del av prissättningens skälighet övervaka och bedöma vid behov också prissättningens jämlikhet olika kundgrupper emellan.

Energimyndigheten hade inte i sitt beslut på det sätt som 44 § och 45 § i förvaltningslagen förutsätter framfört skäl till att nätinnehavaren skulle ha fastställt överföringsavgifter för distributionsnätets kunder på ett i förhållande till övriga kundgrupper icke-diskriminerande sätt. Därför fanns det inte skäl att ändra slutresultatet i marknadsdomstolens beslut.

Lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden 6 § 1 mom. 2 punkten, 9 § och 36 § 1 mom.

Elmarknadslagen 18 §, 21 § och 24 §

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden 7 § 1 mom.

EU-domstolens domar i målen C-510/13, E.ON Földgáz Trade (EU:C:2015:189) och C-492/14, Essent Belgium (EU:C:2016:732)

Se och jmfr. HFD 2000:54 och HFD 2020:106

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Anne Nenonen, Tero Leskinen och Toni Kaarresalo. Föredragande Pekka Savola.