HFD:2023:14

Regionförvaltningsverket hade med ett förvaltningstvångsbeslut enligt vattenlagen med hot om vite ålagt B upphöra att ta grundvatten ur en brunn på A:s fastighet, avlägsna den elektriska pump som hen installerat och reparera brunnslocket eller skaffa ett nytt lock samt avlägsna den vattenslang som hen installerat för att leda vattnet. Förvaltningsdomstolen hade på B:s besvär upphävt regionförvaltningsverkets beslut och avslagit den ansökan om förvaltningstvång som A hade anhängiggjort.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på A:s besvär avgöra om förvaltningsdomstolen hade kunnat upphäva regionförvaltningsverkets beslut på den grunden att det inte fanns förutsättningar för ett beslut om förvaltningstvång enligt vattenlagen.

Rätt att ta grundvatten på annans område och att där placera anordningar som behövs för detta ändamål beviljas enligt vattenlagens bestämmelser av tillståndsmyndigheten. Eftersom frågan gäller uttag av vatten ur annans brunn, kan nämnda rätt beviljas endast med ägarens samtycke. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att uttag av vatten ur annans brunn och placering av anordningar på en annans fastighet utan att ha beviljats nämnda rätt i princip ska anses vara ett sådant lagstridigt förfarande som kan avhjälpas med ett förvaltningstvångsbeslut enligt vattenlagen.

I ärendet skulle ännu avgöras vilken betydelse ett 1992 uppgjort avtal om uttag av vatten skulle ges i bedömningen av om B hade haft rätt att ta vatten utan en av myndigheten beviljad rätt varvid det inte heller skulle finnas förutsättningar för förvaltningstvång.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det avtalsbaserade servitutet inte hade stiftats i en fastighetsförrättning. Avtalet var uppgjort mellan andra personer än de nuvarande fastighetsägarna. Avtalet nämndes inte i köpebrevet för B:s fastighet. Uttaget av vatten saknade A:s samtycke och A hade inte enligt utredningen i ärendet ens varit medveten om avtalet innan B hänvisade till det cirka 26 år gamla avtalet och började ta vatten ur brunnen 16 efter att hen köpt fastigheten. På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen i motsats till förvaltningsdomstolen att rätten att ta vatten ur brunnen oberoende av det tidigare avtalet hade förutsatt att en rätt enligt 4 kap. 4 § 1 mom. i vattenlagen instiftas. Regionförvaltningsverket hade följaktligen med förvaltningstvång enligt vattenlagen kunnat förbjuda B att ta vatten ur brunnen och ålägga hen att avlägsna anordningarna i anslutning till det och reparera brunnslocket eller skaffa ett nytt.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och satte i kraft regionförvaltningsverkets förvaltningstvångsbeslut.

Vattenlagen 2 kap. 1 § 1 mom., 2 kap. 2 § 1 mom., 4 kap. 4 § 1 och 3 mom., 14 kap. 4 § 1 mom.

Fastighetsbildningslagen 154 § 1 mom. 1 och 2 punkten

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen och Jaakko Autio samt miljösakkunnigråden Olli Dahl och Kirsi Kostamo. Föredragande Laura Leino.