HFD:2023:95

A som hade beviljats internationellt skydd i Grekland ansökte om internationellt skydd och uppehållstillstånd i Finland på grund av sin sårbara ställning i Grekland. Migrationsverket beviljade inte uppehållstillstånd åt A. Till den delen ansökan gällde internationellt skydd avvisade Migrationsverket med hänvisning till 103 § 3 punkten i utlänningslagen ansökan utan prövning eftersom A hade beviljats internationellt skydd i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär över Migrationsverkets beslut.

I ärendet skulle först avgöras om Migrationsverket hade kunnat avvisa A:s ansökan om internationellt skydd utan prövning. För det fall att ansökan hade kunnat avvisas skulle på grund av de förevarande omständigheterna i ärendet ännu möjligheten att bevilja A uppehållstillstånd med stöd av 52 § i utlänningslagen bedömas.

Angående ansökan om internationellt skydd ansåg högsta förvaltningsdomstolen att den allmänt svaga situationen gällande tjänster i Grekland kan antas inverka mest på dem som har ett individuellt särskilt stort behov av offentliga tjänster eller som på grund av individuella orsaker har särskilt svårt att ta reda på och erhålla behövliga tjänster. Utgående från den information som finns att tillgå om de offentliga tjänsterna handlar det trots allt inte ännu om en situation där en person som beviljats internationellt skydd oberoende av sin egen vilja och sina personliga val, befinner sig i en situation av extremt materiellt armod. Det handlar snarare om situationer som kännetecknas av en stor utsatthet och en på grund av sårbarheten ökad risk för att sökanden blir utan behövliga tjänster. På grund av detta kunde A:s ansökan om internationellt skydd lämnas utan prövning.

I sin bedömning av möjligheterna att bevilja A uppehållstillstånd med stöd av 52 § i utlänningslagen konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att syftet med 52 § i utlänningslagen enligt förarbetena är att utgöra en grund i sista hand för uppehållstillstånd åt en sökande som redan vistas i Finland och som inte kan beviljas uppehållstillstånd på någon annan grund enligt utlänningslagen. I paragrafen föreskrivs en situation där det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd.

Såsom framgår av ordalydelsen i 52 § i utlänningslagen ska man i tillämpningen av lagrummet särskilt bedöma sökandens förhållanden i sitt hemland. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade till denna del att även enligt lagens förarbeten avses i bestämmelsen med hemland primärt sökandens ursprungliga hemland. När man likväl beaktar vad som i lagens förarbeten sägs om den nationella verkställigheten av art. 6.4 i återvändandedirektivet och syftet med 52 § i utlänningslagen, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att 52 § i utlänningslagen i sista hand är tillämplig även i en situation där sökanden redan har uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. När man i en sådan situation tillämpar 52 § i utlänningslagen bedöms sökandens sårbarhet från fall till fall och så att man i helhetsbedömningen beaktar de individuella förhållanden i vilka sökanden skulle hamna i den andra medlemsstaten som inte är sökandens hemland.

Enligt utredningen i ärendet hade det skett förändringar i A:s förhållanden efter att hen kommit till Finland. Ärendet hade följaktligen kommit i ett sådant nytt läge att förvaltningsdomstolens och Migrationsverkets beslut skulle upphävas till den del A inte hade beviljats uppehållstillstånd och ärendet till denna del återförsändas till Migrationsverket för ny behandling.

Finlands grundlag 9 § 4 mom. och 22 §

Utlänningslagen 6 § 1 mom., 52 § 1 mom., 103 § 3 punkten och 147 §

EU:s grundrättighetsstadga art. 4

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) art. 33.2 a

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandedirektivet) art. 4 och art. 6.4

EU-domstolens domar (stora avdelningen) 19.3.2019 i målet C-163/17 och de sammansatta målen C-297/17, C-318/17, C-319/17 och C-438/17

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Eija Siitari, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio och Robert Utter. Föredragande Petri Leinonen.