HFD:2024:73

Ärendet gällde frågan om det fanns förutsättningar enligt 16 § 3 mom. i offentlighetslagen för elektronisk utlämning av de begärda personuppgifterna ur Skatteförvaltningens personregister. Detta förutsatte en bedömning av om den som begärde uppgifterna med beaktande av den allmänna dataskyddsförordningen hade rätt att spara och använda de begärda personuppgifterna. Till denna del var det fråga om huruvida behandlingen av de begärda personuppgifterna var laglig enligt art. 6.1.f i den allmänna dataskyddsförordningen.

A Ab som idkade indrivningsverksamhet hade av Skatteförvaltningen begärt de offentliga uppgifterna ur inkomstbeskattningen år 2017 gällande de personer som var föremål för bolagets indrivningsverksamhet. Uppgifterna hade begärts med stöd av personbeteckningar. A Ab bad att få uppgifterna i elektronisk form en gång som massutlämning och annars varje vecka. Uppgifterna var ämnade att användas för att bedöma betalningsförmågan hos bolagets gäldenärskunder, vilket enligt bolaget var en väsentlig del av att rikta indrivningsåtgärderna på ett ändamålsenligt sätt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att behandlingen av de offentliga uppgifterna ur inkomstbeskattningen i samband med lagreglerad indrivningsverksamhet för att bedöma gäldenärernas betalningsförmåga i sig kan anses vara sådan i art. 6.1.f i den allmänna dataskyddsförordningen avsedd behandling av personuppgifter som är nödvändig för att genomföra den personuppgiftsansvariges, i detta fall A Ab:s, eller en tredje parts, i detta fall bolagets uppdragsgivares, berättigade intressen.

För att behandlingen av personuppgifter skulle uppfylla kravet på laglighet förutsattes ytterligare en bedömning av om de registrerades, det vill säga A Ab:s gäldenärskunders, intressen eller grundläggande rättigheter och friheter vägde tyngre än de ovan avsedda registeransvarigas och tredje parts intressen. Det handlade om det så kallade jämviktstestet.

I den här bedömningen skulle för det första beaktas vilken betydelse behandlingen av de begärda beskattningsuppgifterna hade ur såväl indrivningsverksamhetsidkarens och dess uppdragsgivares som ur gäldenärskundernas synvinkel. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att behandlingen av de begärda uppgifterna i samband med indrivningsverksamhet i bedömningen av gäldenärernas betalningsförmåga med stöd av den utredning som A Ab har lämnat kan anses allmänt taget behövlig och nyttig men inte ändå till någon del nödvändig ur någon av de ovan nämnda parternas synvinkel.

Det var vidare av betydelse huruvida gäldenärskunder hos bolag som idkar indrivningsverksamhet vid tidpunkten för när kunderas personuppgifter samlas in och i samband med det rimligen kan vänta sig att inkomstbeskattningens offentliga uppgifter kommer att användas i samband med indrivningsverksamhet i bedömningen av deras betalningsförmåga.

Till denna del kunde man å ena sidan konstatera att det görs offentliga listor landskapsvis över inkomstbeskattningens offentliga uppgifter. Uppgifterna är tillgängliga för vem som helst om än med de begränsningar och förutsättningar offentlighetslagen ställer bland annat gällande elektronisk utlämning av uppgifter. Å andra sidan är utlämningen av skatteuppgifter en lagstadgad skyldighet, och behandlingen av skatteuppgifter i Skatteförvaltningen förutsätter inte samtycke av den skattskyldige. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg också att nuvarande och kommande gäldenärskunder hos indrivningsbolag inte allmänt rimligen kan anses kunna vänta sig när de uppger information åt Skatteförvaltningen och när uppgifterna behandlas där, att de offentliga uppgifterna ur inkomstbeskattningen senare genom massutskick som elektroniskt utlämnade kommer att användas i samband med indrivningsverksamhet i bedömningen av gäldenärskundernas betalningsförmåga. Sistnämnda användningssyfte för uppgifterna skulle dessutom anses som nytt i förhållande till det ursprungliga med beskattning sammanhängande syftet och som väsentligt avvikande från det.

Med stöd av ovan nämnda ansåg högsta förvaltningsdomstolen att behandlingen av de av A Ab begärda offentliga uppgifterna ur inkomstbeskattningen, vilka A Ab begärt att få som massutskick i elektronisk form, i samband med indrivningsverksamhet i bedömningen av gäldenärskundernas betalningsförmåga inte var laglig enligt art. 6.1.f i den allmänna dataskyddsförordningen.

Eftersom A Ab enligt de bestämmelser som gäller dataskydd inte hade rätt att spara och använda de begärda personuppgifterna, uppfylldes inte förutsättningarna enligt 16 § 3 mom. i offentlighetslagen för att lämna ut personuppgifterna i elektronisk form. Skatteförvaltningen hade kunnat avslå bolagets begäran med hänvisning till nämnda lagrum.

Omröstning 4–1.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679) om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) art. 6.1.f och art. 86

Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen) 16 § 3 mom.

Dataskyddslagen 28 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Jaakko Autio. Föredragande Mikko Rautamaa.