HFD:2024:83

Samkommunen hade med stöd av handikappservicelagen beviljat A serviceboende i sitt hem. Serviceboendet genomfördes med hjälp av personlig assistans enligt arbetsgivarmodell, där A var arbetsgivare och hens dotter var assistent. Samkommunen vägrade att som lönekostnader ersätta A för de lönetillägg som var beroende av arbetstiden på den grunden att arbetstidslagen inte tillämpas på arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlem.

Enligt 1996 års arbetstidslag som tillämpas i ärendet, är arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar undantaget från lagens tillämpningsområde. Arbetstidsdirektivet har satts i kraft med arbetstidslagen.

Enligt arbetstidsdirektivet kan undantaget gällande familjemedlemmar inte tillämpas enbart på den grunden att arbetstagaren är arbetsgivarens familjemedlem. För att undantaget ska vara tillämpligt förutsätts att arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva på grund av verksamhetens natur.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att arbetstidslagens undantagsbestämmelse inte i situationer som motsvarar det förevarande fallet inom bestämmelsens ovillkorliga ordalydelse går att tolka på det sätt som arbetstidsdirektivet förutsätter.

Direktivet som sådant kan inte skapa förpliktelser åt ett enskilt rättssubjekt. I detta ärende skulle ändå beaktas att grunden för arbetsförhållandet mellan den gravt handikappade och dennes assistent var en lagstadgad service som beviljas av en myndighet. Myndigheten är i dessa fall skyldig att ersätta den gravt handikappade som arbetsgivare de kostnader som föranleds av att avlöna en assistent. Dessa kostnader är förutom lönen även de lagstadgade avgifterna och ersättningarna som arbetsgivaren ska betala. Det att den gravt handikappade enligt arbetsgivarmodellen själv åt den personliga assistenten betalar de lönetillägg som arbetsgivaren ska betala innebär inte att det med tanke på tillämpningen av direktivet är fråga om ett rättsförhållande mellan två privata rättssubjekt.

En gravt handikappad person kan som arbetsgivare som grund för sina yrkanden åberopa arbetstidsdirektivets bestämmelse om avvikelser som gäller anställda inom familjen gentemot det offentligrättsliga organ som ansvarar för kostnaderna av att ordna servicen. Direktivets bestämmelse uppfyller den omedelbara rättsverkans tilläggskrav på ovillkorlighet och tillräcklig exakthet.

Utgående från omständigheterna i ärendet kunde, med stöd av arbetstidsdirektivet och EU-domstolens rättspraxis, avvikelsen enligt arbetstidslagen inte tillämpas på det ifrågavarande arbetet. Samkommunen hade inte haft laglig grund att avslå A:s yrkande på ersättning för lönekostnader som kostnader för handikappservice som hen hade beviljats.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 8 § 2 mom., 8 d § 2 mom. 1 punkten

Arbetstidslagen (605/1996) 2 § 1 mom. 6 punkten jmfr. Arbetstidslagen (872/2019) 2 § 1 mom. 3 punkten

Rådets direktiv 93/104/EY, av den 23 november 1993, om arbetstidens förläggning i vissa avseenden art. 17.1b

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

EU-domstolens domar C-334/92, Wagner Miret, ECLI:EU:C:1993:945, och dom i de sammansatta målen C-397/01-C403/01, Pfeiffer m.fl., ECLI:EU:C:2004:584

EU-domstolens domare C 592/15, Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs, ECLI:EU:C:2017:117 och C-175/16 Hälvä m.fl., ECLI:EU:C:2017:617

jmfr. HFD 2017:9

Omröstning 6-1

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Outi Suviranta, Janne Aer, Petri Helander, Monica Gullans, Juha Lavapuro och Robert Utter. Föredragande Johanna Haapala-Mrena.