HFD:2024:105

Under en genomsökning av utrustning i samband med ett brottmål framgick att polisman A genom elektronisk kommunikation hade diskuterat med en i ärendet brottsmisstänkt person. Polisinrättningen i egenskap av A:s arbetsgivare fick kännedom om meddelandena. Polisinrättningen ansåg på grund av de åsikter A hade framfört i meddelandena att A inte åtnjöt det förtroende som arbetet förutsätter och sade upp A:s tjänsteförhållande.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A och den andra parten i kommunikationen inte hade yppat sin inbördes kommunikation för utomstående. Meddelandena ingick i A:s i grundlagen tryggade rätt till hemlighet i fråga om förtroliga meddelanden. De privata meddelanden som hade använts om grund för uppsägningen ledde inte till en förundersökning för A:s del. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att för att meddelandena skulle kunna användas som uppsägningsgrund krävs att de situationer och omständigheter där en myndighet som arbetsgivare kan utnyttja privata meddelanden som har erhållits på ovan beskrivna sätt, är föreskrivna på ett tillräckligt tydligt sätt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att bestämmelsen i 7 kap. 2 § 1 i polislagen inte ens läst tillsammans med 15 f § i polisförvaltningslagen är tillräckligt exakt och förutsebar om under vilka förutsättningar polisinrättningen som arbetsgivare kan befatta sig med skyddet för ett förtroligt meddelande som hör till polismannens privatliv. Uppsägningsbeslutet upphävdes.

Finlands grundlag 10 § 2 mom. och 4 mom.
Europeiska människorättskonventionen art. 8
Polislagen 7 kap. 2 § 1 mom.
Polisförvaltningslagen 15 f §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Anne E. Niemi, Petri Helander, Monica Gullans, Juha Lavapuro och Robert Utter. Föredragande Elina Ranz.