HFD:2024:109

Detaljplanen för ett tidigare kakelfabriksområde hade godkänts och trätt i kraft år 2020. Detaljplaneområdet var cirka 15 hektar till ytan. I planen hade anvisas 155 000 våningskvadratmeter ny byggrätt för bostadsbyggande och sammanlagt 6 480 kvadrat skyddad våningsyta. Merparten av den skyddade byggnadsytan bestod av en massafabrik (sr-1), vars våningsyta var 6 350 kvadratmeter. Stadsfullmäktige hade år 2023 godkänt en detaljplaneändring som gällde massafabriksbyggnaden och dess omedelbara omgivning. I detaljplaneändringen hade massafabriken inte betecknats som skyddad. Detaljplanen skulle följaktligen efter att den fått laga kraft inte förhindra att byggnaden rivs.

I bedömningen av om detaljplaneändringen var lagenlig skulle man ta ställning om generalplanen i tillräckligt hög grad hade styrt utarbetandet av planändringen. Ytterligare skulle man ta ställning till om stadsfullmäktige hade kunnat anse att det inte längre fanns förutsättningar för att skydda massafabriken utgående från den utredning som lämnats till stöd för planändringen och efter en helhetsbedömning av byggnadens skyddsvärden och reparationsduglighet.

Massafabriken var både i den ikraftvarande och i den nya år 2023 godkända generalplanen omnämnd som ett byggnadsskyddsobjekt. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att generalplanen ska styra utarbetandet av en detaljplan, men att generalplanen inte avgör skyddet av en byggnad. Det att massafabriken i generalplanen hade anvisats som en värdefull byggnad ställde särskilda krav på hur förutsättningarna för byggnadsskyddet skulle utredas i samband med detaljplanen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att utredningsskyldigheten avseende detaljplaneändringen ytterligare framhävdes av att byggnaden i den nyligen godkända nya generalplanen fortfarande hade anvisats som en värdefull bebyggd miljö. För utredningsskyldigheten var det också av faktisk betydelse att de skyddade byggnadernas våningsareal i den för fabriksområdet tre år tidigare godkända detaljplanen nästan uteslutande bestod av den ifrågavarande massafabrikens våningsyta.

Utgående från utredningen i ärendet kvarstod massafabrikens kultur- och byggnadsskyddsvärden. Byggnaden hade betydelse framför allt som representant för stadens industriella historia och tidigare kakelfabrik och som Finlands äldsta byggnad med stomme av armerad betong. Byggnadens centrala skyddsvärde var att byggnadens skepnad bevaras som byggnadshistoriskt minne i landskapsbilden, vilket särskilt innebar att bevara de specifika dragen i byggnadens fasad.

I samband med utarbetandet av den ikraftvarande detaljplanen hade man noterat de begränsningar som massafabrikens rumshöjd, reningsbehov och den tidigare industrins konstruktioner ställde på en ny användning av byggnaden. Byggnaden hade inte anvisats för bostadsbruk i den ikraftvarande planen. Byggnadens bärande betongkonstruktioner var användbara. Det var möjligt att riva byggnadens riskkonstruktioner och avlägsna skadliga ämnen och dessa reparationsarbeten hindrade inte att särdragen i byggnadens fasad bevaras.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att massafabrikens skyddsvärden inte hade gått förlorade. Trots de omfattande reparationsarbeten som krävdes var byggnaden var möjlig att reparera så att dess särdrag värnas och karaktär bevaras. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade även att det inte som grund för detaljplaneändringen hade framförts orsaker som berodde på ett sådant behov att ändra markanvändningen, som skulle ha förutsatt en ny bedömning av byggnadens skyddsvärden.

Slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut, med vilket stadsfullmäktiges beslut hade upphävts som lagstridigt, ändrades inte.

Markanvändnings- och bygglagen 9 § 1 mom., 42 § 1 mom., 54 § 2 mom. och 57 § 2 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Vesa-Pekka Nuotio, Anne Nenonen ja Joni Heliskoski. Föredragande Satu Sundberg.