HFD:2025:25

A hade ansökt om ett nytt tidsbundet uppehållstillstånd på grundval av familjeband som sin sambos familjemedlem. Makarna hade två barn som var finska medborgare. Eftersom A inte hade ett giltigt resedokument beviljade Migrationsverket inte uppehållstillstånd åt A och beslöt utvisa hen till sitt hemland. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Migrationsverket och förvaltningsdomstolen enligt den rättspraxis som gäller tillämpningen av utlänningslagen hade kunnat avslå A:s ansökan och utvisa A.

A:s sambo och barn var finska medborgare och därmed unionsmedborgare. Därför skulle man i ärendets bedömning även beakta de krav som följer av EU-domstolens rättspraxis enligt vilken en tredjelandsmedborgare ska beviljas en från unionsmedborgarskapet härledd rätt enligt art. 20 FEUF att uppehålla sig i landet om det råder ett beroendeförhållande mellan denne och de familjemedlemmar som är unionsmedborgare.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att trots att de nationella myndigheterna inte har någon skyldighet att systematiskt och på eget initiativ utreda om det existerar ett beroendeförhållande, kan myndigheterna ändå inte ifall de känner till parternas rådande familjeförhållanden avslå ansökan om uppehållstillstånd utan att först utreda huruvida det rådet ett beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och hens familjemedlemmar som är unionsmedborgare. Till denna del saknar det betydelse om tredjelandsmedborgaren uttryckligen har hänvisat till den härledda uppehållsrätten eller ansökt om uppehållstillstånd med stöd av art. 20 FEUF.

Med beaktande av den utredning som lämnats om familjeförhållandena föll A:s situation inom tillämpningsområdet för unionsrätten och A hade i princip en ur art. 20 FEUF härledd rätt att uppehålla sig i Finland. Av unionsrätten framgår att en tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i landet enligt huvudregeln ändå förutsätter ett giltigt resedokument. Detta krav sammanhänger centralt ihop med att medlemsstaten ska kunna försäkra sig om tredjelandsmedborgarens identitet. I relation till detta finns det inga hinder för att avslå en persons på art. 20 FEUF grundade uppehållsrätt och utvisa personen i fråga på den grunden att hen inte har ett giltigt resedokument. Under de omständigheter som förelåg i ärendet kunde man följaktligen inte anse att unionsrätten hade utgjort ett hinder för att avslå A:s ansökan om uppehållstillstånd. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut och avslog besvären.

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 20

EU-domstolens dom (stor sammansättning) i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (C-624/20, ECLI:EU:C:2022:639)

EU-domstolens domar i de sammansatta målen Subdelegación del Gobierno en Toledo (C-451/19 och C-532/19, ECLI:EU:C:2022:354) samt NW och PQ (C‑420/22 och C‑528/22, ECLI:EU:C:2024:344)

Se HFD 2024:52

Ärendet har avgjorts av justitieråden Outi Suviranta, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Monica Gullans. Föredragande Sampsa Mäenpää.