HFD:2025:27

Migrationsverket hade ansett att A i sitt hemland Afghanistan hade en välgrundad fruktan för förföljelse, men förvägrat A asyl med stöd av den så kallade uteslutningsklausulen enligt 87 § 2 mom. i utlänningslagen eftersom det fanns grundad anledning misstänka att A i utförandet av sina arbetsuppgifter hade gjort sig skyldig till ett grovt icke-politiskt brott i sitt hemland.

A hade arbetat som soldat i Afghanistans nationella säkerhetsmyndighet. A hade i sitt arbete gripit personer och överlämnat dem åt rannsakningsenheten för förhör. Enligt A:s iakttagelser och Migrationsverkets utredning om landinformation användes tortyr i de förhör rannsakningsenheten genomförde.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att tillämpningen av uteslutningsklausulen inte kräver att personen fysiskt skulle ha utfört ett sådant brott eller en sådan gärning som avses i 87 § 2 mom. utan uteslutning tillämpas även på personer som på annat sätt har bidragit till brottet eller gärningen. Uteslutning kan till exempel tillämpas på sådana former av medhjälp där en person på ett väsentligt eller betydande sätt har bidragit till brottets eller gärningens utförande.

I bedömningen av en persons personliga ansvar ska man även beakta de omständigheter som kan eliminera ansvaret eller förminska det. Dylika omständigheter som framgår av personens berättelse ska bedömas objektivt, och man kan i bedömningen inte stöda sig endast på personens egen uppfattning om orsakerna till hens handlingar.

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att den tortyr av gripna personer som hade skett i rannsakningsenheten skulle anses vara grova icke-politiska brott enligt uteslutningsklausulen. Med beaktande av att tortyren upprepades, det stora antal operationer A deltog i och landinformationen om systematisk tortyr, fanns det grundad anledning misstänkta att de personer som gripits i A:s enhets operationer senare hade torterats. Eftersom A under flera år hade varit medveten om att de gripna personerna upprepade gånger torterades skulle A med tanke på varaktigheten av hens handlingar anses ha på ett väsentligt sätt medverkat till att tortyren ägde rum.

Eftersom A hade varit medveten om att användning av tortyr som förhörsmetod inte är acceptabelt, förminskades A:s personliga ansvar inte av att hen hade följt order av sin förman. A ansågs inte heller ha handlat under tvång.

A hade med stöd av 87 § 2 mom. i utlänningslagen kunnat förvägras asyl.

Se och jmf. HFD 2023:49

Utlänningslagen 87 § 2 mom. 2 punkten

Genèvekonventionen art.1 F b

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsgrundsdirektivet, omarbetat) art. 12.2 b och 12.3

Ärendet har avgjorts av justitieråden Janne Aer, Petri Helander, Tuomas Kuokkanen, Monica Gullans och Emil Waris. Föredragande Minna Miettinen.