HFD:2026:24

Staden hade beviljats rivningslov för ett flervånings bostadshus från återuppbyggnadstiden som ingick i den byggda kulturmiljön av riksintresse Karjasilta bostadsområde från återuppbyggnadstiden (RKY-område).

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade som utgångspunkt för avgörandet till stadgad rättspraxis enligt vilken syftet med bestämmelserna om rivningslov i markanvändnings- och bygglagen inte är att skapa ett nytt tillståndssystem att begränsa rivningen av byggnader utan försäkra att ett ärende som gäller byggnadsskydd kan avgöras inom skälig tid genom ett planebeslut enligt markanvändnings- och bygglagen (numera områdesanvändningslagen) eller ett skyddsbeslut enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet. Ifall en byggnad varken med en detaljplanebestämmelse eller med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet skyddas eller ett sådant ärende blir anhängigt inom skälig tid, och om ingen annan åtgärd för att skydda byggnaden eller för att ändra planen är anhängig, finns det inte hinder enligt 139 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen för att riva bygganden.

Området hade sedan 2014 varit föremål för en detaljplaneändring vars centrala innehåll var att stöda bevarandet och utvecklingen av RKY-området. Staden ansågs därför sträva till att lösa ärendet gällande byggnadens skyddande med en planlösning enligt områdesanvändningslagens krav. I ärendet skulle även bedömas om detaljplaneändringen hade varit anhängig så länge att det varit rätt att bevilja rivningslovet oberoende av den anhängiga detaljplaneändringen.

I bedömningen av vad som var skälig tid för att avgöra frågan om byggnadsskydd i samband med detaljplaneändringen skulle beaktas att utarbetandet av en detaljplan som uppfyller kraven enligt områdesanvändningslagen, för ett område omfattande ca 70 hektar och med omkring 500 småhus och som är värdefull kulturmiljö, ställer särskilda krav på både de utredningar som ligger till grund för planen och för innehållet i planlösningen. Detaljplaneändringen hade blivit anhängig nio år innan rivningslovet beviljades. Detaljplaneändringen hade följaktligen varit anhängig relativt länge men utarbetandet av planändringen hade inte stannat upp. Utarbetandet av planen hade aktivt främjats under en stor del av den tid under vilken staden hade planerat att riva byggnaden. När rivningsärendet avgjordes visste man att planen var ämnad att göras färdig för godkännande inom loppet av följande år.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man under dessa omständigheter inte kunde anse att det när rivningslovet fattades tagit oskäligt länge att avgöra byggnadsskyddet i samband med planändringen eftersom planändringen redan var synnerligen långt framskriden. Ärendet skulle inte bedömas annorlunda på den grunden att det sedermera hade framkommit att detaljplaneförslaget inte blivit färdigt inom den ursprungliga eftersträvade tidtabellen.

Enligt utredningen i ärendet består RKY-områdets kulturhistoriska värde av områdets enhetliga återuppbyggnadstidsenliga stadsbild och den ifrågavarande byggnaden representerar tidsepokens ursprungliga byggnadsbestånd och områdets kulturarv.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att beviljandet av rivningslov under dessa omständigheter medan detaljplaneändringen är anhängig kan innebära att traditions- eller skönhetsvärden eller andra värden som ingår i den byggda miljön förstörs eller rivningen medför olägenheter för genomförandet av planläggningen på det sätt som avses i 139 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen. Det fanns inte förutsättningar för att bevilja rivningslovet.

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) 57 § 2 mom., 118 §, 127 § 1 mom. och 139 § 1 mom.

Se och jmf. HFD 2020:158, HFD 2021:82 och HFD 2021:185

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Jaakko Autio och Joni Heliskoski. Föredragande Hanna-Maria Schiestl.