HFD:2026:7

K Ab var ett ömsesidigt fastighetsbolag som uppförde en parkeringsanläggning. Parkeringsanläggningen användes i normalförhållanden för parkeringsverksamhet. I undantagsförhållanden var parkeringsanläggningen ämnad att vara ett lokalt skyddsrum. Fastighetsägarna i området kommer i syfte att fullfölja sina skyldigheter enligt detaljplanen att av K Ab skaffa rätter till skyddsrumsplatser, vilket innebär rätten att anvisa invånarna till parkeringshallen som skyddsrum i syfte att uppfylla detaljplanens krav och bygglovsvillkoren. Enligt avtalsutkastet berättigade rätten till skyddsrumsplats endast till användning av skyddsrumsutrymmena i undantagsförhållanden.

Sammanlagt 4 100 rätter till skyddsrumsplatser ingick i parkeringsanläggningen. Områdets fastighetsägare betalade en engångsavgift för varje rätt till K Ab. Utöver engångsavgiften tog K Ab varje kvartal ut en avgift för att upprätthålla skyddsrumsanordningarna.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att överlåtelsen av rätterna till skyddsrumsplatser och upprätthållandet av skyddsrumsanordningarna innebar tillhandahållande av tjänster mot ersättning vilket skedde i form av näringsverksamhet och hörde till tillämpningsområdet för mervärdesbeskattningen.

Överlåtelsen av rätterna till skyddsrumsplatser och upprätthållandet av skyddsrumsanordningarna var inte i EU-domstolens rättspraxis avsedd uthyrning av fast egendom utan skattepliktigt försäljning av tjänster enligt art. 2 i mervärdesskattedirektivet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det var en tolkningsfråga huruvida överlåtelsen av rätterna till skyddsrumsplatser och upprätthållandet av skyddsrumsanordningarna motsvarar överlåtelse av servitutsrätt eller någon annan motsvarande rättighet som gäller en fastighet enligt 27 § 1 mom. i mervärdesskattelagen. Eftersom den skattskyldiga har rätt att åberopa mervärdesskattedirektivets direkta rättsverkan och eftersom det enligt direktivet på ovan nämnt sätt handlade om skattepliktig försäljning blev tolkningen av den nationella bestämmelsen i detta sammanhang irrelevant och inget ställningstagande behövdes.

Bolagets överlåtelse av rätter till skyddsrumsplatser skulle följaktligen anses vara sådan rörelsemässig försäljning av tjänster enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen på vilken mervärdesskatt ska betalas. Bolaget hade med stöd av 102 § i mervärdesskattelagen rätt att till sina fulla belopp dra av den mervärdesskatt som ingick i de investeringar bolaget hade gjort för den skattepliktiga försäljningen av VSS-rätter och i de nyttigheter som bolaget skaffat för att upprätthålla skyddsrumsanordningarna.

Omröstning 4–1 om beslutsskälen.

Skatteförvaltningens förhandsavgörande gällande mervärdesbeskattning för tiden 16.6.2023–31.12.2024.

Mervärdesskattelagen 1 § 1 mom. 1 punkten, 18 § 2 mom., 27 § samt 102 § 1 mom. och 2 mom.

Mervärdesskattedirektivet 2006/112/EG art. 2.1.c, art. 9.1, art. 135.1.l och art. 168.a

EU-domstolens domar i målen C-270/09, MacDonald Resorts (EU:C:2010:780) och C-449/19, WEG Tevesstraße (ECLI:EU:C:2020:1038)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mikko Pikkujämsä, Anne Nenonen, Jaakko Autio och Tero Leskinen (skiljaktig om beslutsskälen). Föredragande Marita Eeva.