HFD:2024:130

‍Migrationsverket beviljade inte A finskt medborgarskap eftersom hen inte uppfyllde medborgarskapslagens krav på oförvitlighet och det inte fanns skäl till att göra undantag från det. A hade år 2012 dömts för flera misshandlar av sin partners barn till 45 dagars villkorligt fängelse och senare år 2021 till sex dagsböter för en utlänningsförseelse.

Under ärendets behandling i Migrationsverket hade verket bett sökanden ge en skriftlig utredning om vad hen ansåg att ska beaktas när ansökan om medborgarskap avgörs. Sökanden hade framfört utredning om den tid hen bott i Finland, sina kunskaper i finska, sitt arbete som närvårdare samt om sina barn som båda var finska medborgare. Också i sina besvär åberopade sökanden sina individuella förhållanden och att det gått lång tid sedan fängelsestraffet och att den senaste domen var ett enskilt bötesstraff.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att Migrationsverket i sitt beslut inte hade uttalat sig om någon av de grunder som sökanden hade framfört till verket att tas i beaktande i helhetsbedömningen enligt 19 § i medborgarskapslagen. Följaktligen hade man när beslutet fattades i Migrationsverket varken identifierat alla de grunder som beaktats i helhetsbedömningen eller bedömt deras betydelse i ärendet. Avgörandet saknade en avvägning mellan de olika faktorer som å ena sidan sammanhängde med den brottsliga gärningen eller de brottsliga gärningarna och å andra sidan gällde sökandens individuella förhållanden. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg på dessa grunder att Migrationsverkets beslut inte uppfyllde kraven på motivering av beslut enligt 45 § 1 mom. i förvaltningslagen. Ärendet återförvisades till Migrationsverket för ny behandling.

Medborgarskapslagen 13 § 1 mom. 3 punkten samt 19 § 1 och 3 mom.
Förvaltningslagen 45 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Hannele Ranta-Lassila, Eija Siitari, Jaakko Autio, Joni Heliskoski och Tero Leskinen. Föredragande Anu Sillanmäki.